Så… man skulle lätt kunna tro att jag är urkass på det här med bloggande. Men mitt problem är väl (som vanligt) det att jag inte får tummen ur och faktiskt skriver några rader om hur jag har det. Så här kommer hela min första månad i ett finfint inlägg!

Biljetten jag fått av FN var till en relativt sen flight, som skulle innebära att jag kom fram vid 9-tiden på kvällen i New York. Ni som känner mig vet att jag också av någon anledning alltid får med mig min högst oönskade reskamrat Murphy så fort jag ska ut på vift någonstans. Denne “kamrat” som alltid ser till att saker inte riktigt går som planerat hade inte den goda smaken att stanna hemma denna gång heller, så vi kom iväg ca en timme sent från Kastrup, och vi landade lite mer än en timme sent på JFK. När vi väl kommit av landningsbanan får vi höra att det är fullt på JFK, och att planet som står vid vår gate inte ska lämna förrän EN OCH EN HALV TIMME senare! Så efter lite mer än två timmar i ett plan på marken i New York kommer vi av och kan hämta bagaget… eller ja… nästan alla andra kan hämta bagaget. Jag och ett femtontal andra personer som checkat in ungefär samtidigt står där med snopen min och får beskedet att alla väskor som var med på flyget varit ute på bandet och att våra nog inte kommit med. Klockan har nu hunnit bli ca 23:30 och jag ser min goda natts sömn innan första arbetsdagen försvinna bort genom folkmassorna med ett hånflin, arm i arm med en lycklig Murphy som ju kommit fram till New York med väl utfört uppdrag. Snopen är jag kvar och får gå ut i ankomsthallen och vänta i ytterligare en timme på att få göra en anmälan om förlorat bagage. Tur man är svensk och van vid köer!

Nu kan man ju tro att första arbetsdagen skulle bli en utmaning utan bagage och utan nattsömn. Men jag har tagit för vana att räkna med Murphys sällskap, och hade därför packat ner allt nödvändigt för första arbetsdagen i handbagaget (plus lite laddare, små flaskor med schampoo, tvål, och balsam och lite annat smått och gott) Vi kan ju säga såhär… handbagaget vägde inte riktigt bara fem kilo…

Så, jag tog mig till jobbet via Starbucks och lyckades chocka personalen genom att beställa en två extra espressoshots i kaffet. Chocken blev tydligen för mycket, så när hon frågade om mitt namn så blev det inte Malin skrivet på muggen utan Paulette. Tydligen ett av många möjliga Starbucks-namn! (Marley, Molly, Malley, Marly, Marlene, Mary, Molin..jaa ni fattar.. Malin är ju inte riktigt internationellt). Väl inne på jobbet så tog en förmiddag av underskrifter vid. Jag har aldrig skrivit under så många papper i hela mitt liv! Och på alla blanketter har datumet olikaformat. Tur att jag vet vad jag heter i alla fall, annars hade det kunnat bli som på Starbucks…

Med en lätt kramp i högerhanden bar det av till enheten jag ska arbeta på. Där visade det sig att jag tydligen inte var väntad förrän den 5 september (??!?), så alla var lika överraskade över att jag dykt upp. Efter medverkan på ett möte och en kort presentationsrunda fick jag så resten av veckan ledigt så att jag skulle kunna acklimatisera lite, och de samtidigt skulle få lite tid att förbereda för min introduktion. Så med en jet-lag från helvetet, på tok för lite sömn och koffein samt en resväska mindre än beräknat fick jag en veckas ensamsemester i New York! Och vilkenvecka det blev!!

Nästa inlägg kommer mycket snart, ochdär kommer jag prata mer om lägenhetsjakt och bostadsmarknaden här i byn!